Sällskapets utfärd till Linköping – Flygvapenmuseet samt Östgöta Idrottsmuseum del 2
juni 4, 2025 16:06:11
Ovan synes Flygvapenmuseets DC-3-a eller med korrekt benämning Signalspaningsflygplan, Tp 79, Douglas DC-3 Dakota av samma typ som
det som försvann under ett spaningsuppdrag år 1952.
Under tidigt 1950-tal bedrev Sverige en hemlig signalspaning mot Sovjetunionen genom att flyga över Östersjön. Man använde sig då av ett
flygplan av samma typ som ovan. Den 13 juni 1952 startade planet, benämnt Hugin, sitt 53-e uppdrag med åtta mans besättning, flygpersonal
samt signalspanare från FRA, Försvarets Radioanstalt. Två timmar efter starten förlorade man radiokontakten med planet. En omfattande
sökinsats påbörjades genast och allmänheten informerades om att flygplanet försvunnit under en navigeringsflygning.
Under sökandet inträffade den s.k. Catalinaaffären.
Detta är Flygvapenmuseets Catalinaplan med beteckningen Tp 47, Consolidated PBY-5A Catalina, fabrikat Canadian Vickers, och typen började
användas av Flygvapnet år 1949. Under sökandet efter DC-3-an användes två sådana här Catalinaplan, varav ett blev beskjutet av två sovjetiska
jaktplan av modell MiG-15 på internationellt vatten. Flygplanet fick nödlanda i havet och alla besättningsmän kunde bärgas. Detta beskrevs i
dagspressen måndagen den 16 juni 1952 och ledde till stora demonstrationer utanför den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Den svenska
regeringen framförde en skarp protest till Sovjetunionen, när dess ambassadör kallades till det svenska Utrikesdepartementet.
Här syns en bild från räddningen av Catalinans besättning tagen från ett tyskt handelsfartyg, som råkade passera nedslagsplatsen.
Flygvapenmuseet innehar ett i Polen licenstillverkat jaktplan av typ MiG-15 med benämningen MiG-15, Mikojan Gurevitj, Lim-2. Flygplanet
konstruerades i slutet av 1940-talet i Sovjetunionen. Planet hänger ovanför museets Catalinaplan i åminnelse av händelsen ovan.
Nå, hittades då den försvunna DC-3-an? Inte på väldigt lång tid. Under de tidigaste sökningarna dagarna efter försvinnandet hittades bara en
ouppblåst livbåt från DC-3-an med splitter från sovjetiska spränggranater, vilket tydde på en attack från sovjetiskt jaktflyg.
Under avspänningsperioden på 1990-talet framkom det från ryska källor att DC-3-an skjutits ned av ett sovjetiskt jaktplan MiG-15.
Varför inträffade dessa händelser? Redan tidigare hade sovjetiska jaktplan skjutit ned spaningsplan från Storbritannien och USA över Östersjön,
så läget var mycket spänt under det kalla krigets 1950-talsfas.
Så hittades då både DC-3-an och Catalinaplanet via en privat sökare, dykaren och före detta flygvapenpiloten Anders Jallai.
Fyndplatsen för DC-3-an befanns vara på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, på internationellt vatten men i den svenska ekonomiska
zonen.
Under åren 2003 och 2004 kunde DC-3-an bärgas och återfinns nu
som vrak i källarvåningen på Flygvapenmuseet. Där finns även berättelserna om händelseförloppet ovan. Av de fyra besättningsmännens kroppar
återfanns och bärgades fyra stycken, medan de återstående förblir saknade.
Hur gick då bärgningen till? Som ett gott museum har man ävenså velat beskriva detta.
Ovan ses undervattensfarkosten Mantis 028 Madelen, tillverkad år 1985 av firman Offshore Submersions Ltd, England. Den kan jobba ned
till 750 m djup, har en dykare i farkosten och två på ovanliggande stödfartyg. Obemannad kan den gå ned till 1500 m djup. Exakt hur den
bidrog till bärgningen sägs inte, men det kan nog vara lämpligt med någon som dirigerar eller manövrerar bärgningsverktygen.
Då var det dags att hitta till dagens andra resmål, Östgöta Idrottsmuseum. Vad kan då passa bättre än en gruppbild nu när gänget var
uppvärmt?
Med tanke på museets storlek och antalet intresserade delades gruppen upp i två delar varav den ena började med en fika, alltid positivt med
fika. Sällskapets Solveig i blå tröja hade kontaktat en gammal kompis i idrottsledarekretsen, Kristina Thöréen. Kristina hälsar oss just välkomna.
Kristina är medlem i ÖIHS och kontaktade styrelsen för att ordna ett besök. Detta mottogs positivt, varför vi fick åtnjuta gästfriheten.
Ävenså vår ordförande Stickan är välbekant med henne. Idrottsrörelsen verkar vara väl spridd över landet.
Inne på museet är det inrett ett speciellt rum för de i Östergötland födda idrottspersoner, som uppnått stor framgång i OS, VM eller andra stor-
internationella sammanhang. Vi börjar med en legendar, Ivar Johansson, som tog två OS-guld år 1932 i Los Angeles efter att ha bantat ned sig
en viktklass från ena dagen till den andra. År 1936 tog han sitt tredje OS-guld. En legendar med en så omtyckt legendarisk bantningshistoria.
En annan östgötsk idrottare är ”Klabbe”, Klas Ingesson från Ödeshög. Han är en av hjältarna från VM-bronslaget från år 1994, som mycket
saknad av sina lagkompisar och alla andra svenska fotbollsfans fick ge sig för en förödande cancersjukdom i alldeles för unga år. Under
VM-gruppspelsmatchen (1 – 1) mot Brasilien i USA år 1994 var det soprent med brasilianare i hans vänsterkorridor, det var inte lönt att de
försökte där. För att inte tala om allt annat han mäktade med.
Il Conte, Greven av Milano, så kallades han av sina italienska tifosi, Nils Liedholm från Valdemarsvik. Olympisk mästare 1948 i London,
medlem i AC Milans klassiska anfallstrio Gre-No-Li, silvermedaljör i VM 1958, flerfaldig italiensk mästare som spelare och tränare. Efter
tiden i fotbollens tjänst blev han vinbonde i sitt nya hemland Italien. Han är en av Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna.
Att tänka tanken att en person som blivit både olympisk och världsmästare i utförsåkning på skidor kan komma från det platta
Östergötland (Omberg borträknat) strider mot tanken på att man måste formas av sin uppväxtmiljö. Eller kanske inte. Det finns
ju några höjdkurvor man kan utnyttja även öster om Vättern och åker man tillräckligt många gånger kan det ju bevisligen gå bra.
Även i denna miljö kan man träna benstyrka, Pernilla Wibergs kanske största tillgång som skidåkare. Men med tanke på hennes
utnämning som olympisk delegat och deltagande som expert i diverse sportprogram fungerar nog skallen väl så bra.
Östergötland verkar vara en god grogrund för fotbollsspelare. Här har OS-silvermedaljören och VM-bronsmedaljören Jonna
Andersson lämnat sina spår efter sig via fotbollsskor. Jonna är ju fortfarande mycket aktiv i det svenska landslaget, har blivit
Svensk Mästare i Hammarby IF och spelar nu för Linköpings FC..
Jessica Samuelsson, numera Wik, blev även hon OS-silvermedaljör i Rio de Janeiro år 2016. Hon har spelat för Linköpings FC, blivit
Svensk Mästare flera gånger i FC Rosengård och spelar nu för IFK Norrköping.
Åke ”Bajdoff” Johansson var med i det svenska landslag som tog VM-silver år 1958. Han spelade ”centerhalv” i den då rådande
”2 – 3 – 5”-uppställningen som då användes. Han fick inte spela någon match under detta VM, för Bengt ”Julle” Gustafsson ansågs bäst
på den positionen av förbundskaptenen George Raynor. ”Julle” var dock proffs i Italien och på den tiden var dessa inte så tillgängliga
för landslaget, så ”Bajdoff” återfick sin plats i laget under många år framåt under 1960-talet, bl. a. under perioden med förbunds-
kaptenen Lennart Nyman, då Sverige något år rankades som ett av Europas bästa fotbollslag. Han blev Svensk Mästare med IFK
Norrköping sex gånger.
Det står Bragd-Birger Andersson ovan. Hans serie av bragder år 1975 kan nästan inte överträffas, då han i övrigt lämnat ett mycket
litet avtryck i tennishistorien. Desto större var de när Sverige för första gången blev Davis Cup-mästare år 1975. Sverige hade då en
ung Björn Borg som ”säker” vinnare av två singelmatcher av spelformens fem i varje omgång. Under denna tid spelades fyra singel- och
en dubbelmatch. Det fanns inte något bra dubbelpar vid den tiden i Sverige, varför laget behövde ytterligare en seger för att vinna
omgången och gå vidare. Sannolikhet att den lågt rankade Birger Andersson skulle kunna göra detta betraktades som otroligt låg. Dock
lyckades han besegra den västtyske högt rankade Karl Meiler i sextondelsfinalen och i kvartsfinalen Jose Higueras från Spanien. Birger
har sagt att den senare matchen var den bästa under hans karriär. Under hela serien fram till finalen vann Birger åtminstone en match
i varje omgång, vilket ledde till att Sverige fick spela final inomhus mot Tjeckoslovakien. Inomhus betraktades Ove Bengtsson som bättre
än Birger, och Ove och Björn lyckades vinna dubbelmatchen, kanske mycket tack vare att Ove blivit matchvan i sin singelmatch. Men utan
Birgers bragder hade denna första Davis Cup-vinst aldrig ägt rum.
Vi fick även tillfälle att sitta ned och få reda på hur östgötarna jobbar med sitt museum och sitt Sällskap. Museet är beläget i ett omtyckt
friluftsområde med mycket folk i rörelse. De ger ut en tidning fyra gånger om året, stöttad av RF-SISU. Även kommunen bidrager till
underhållet av museet och glädjande nog senaste året med en stor ökning av bidraget. Byggnaden köptes för ett antal år sedan för en
krona. men underhåll kostar alltid en massa pengar varje år. Man samlar in material från hela landskapet, delvis saker, men huvudin-
riktningen är bildmaterial. Glädjen för besökare att se anhöriga eller folk man känner förevisade på väggarna är en stor lockelse.
Sällskapets ordförande Sven Hagman nämnde att han bor alldeles i närheten av museet, varför han tämligen ofta finns i museet. De
är 7 – 8 eldsjälar som tar hand om verksamheten, varav ett par bor en bit bort i landskapet. Liksom vi anordnar de idrottscaféer och
utfärder.
Klockan går fort när man har roligt och det visade sig att tidsschemat sprack med någon halvtimma, så det var dags att åka hem igen.
På hemvägen redovisade Bengt, som gjort årets frågetävling, resultaten. Bäst med 38 rätt av 40 möjliga var Tommy Wahlström, som
fick välja bland ett antal priser och förhoppningsvis blev han nöjd. Ulrika och vår reseledare Mikael hade anordnat ett busslotteri och
dragningen blev som vanligt spännande och ett antal fina priser fick nya hem eller användare.
När vi kom i närheten av Tibro, där tre av deltagarna stigit på och nu skulle stiga av, passade ordförande Stickan på att ge en samman-
fattning av diskussionerna med kommunen om den eventuella uppbyggnaden av museet.
Dessutom tackade han reseledaren, frågesportaren, den lotteriansvariga, chauffören Roger från Stenstorpsbuss samt resans olika
bildtagare för en fin utfärd och tillönskade alla en fin sommar.
