Sommarens vattendrag – borta och hemma

Niagarafallen med gränsbron mellan USA och Canada.

Om vi börjar på bortaplan kan vi ju göra det ordentligt – Niagarafallen är ju en av USA-s och Canadas mest berömda
turistattraktioner. Bilden är tagen från Goat Island i USA och visar den nordligaste grenen av Niagarafloden. Floden
kommer från den högre belägna Lake Erie och rinner ut i Lake Ontario. Från denna sjö rinner sedan Saint Lawrence-
floden ända ut i Atlanten och passerar på sin väg de gamla ishockeystäderna Montreal (Montreal Canadiens) samt
Quebec (Quebec Nordiques, som lades ned år 1995 och överfördes till Denver, USA under namnet Colorado Avalanche,
där ”Foppa” spelade tämligen länge). En gång i tiden var det ju inget konstigt med bron, men numera har den, som så
många fler gränsövergångar mellan USA och Canada, blivit mycket betydelsefull.

Om vi närmar oss hemmaplan något ser vi här ”The Falls of Bruar” i Skottland. Vattenfallet är inte lika vattenrikt som
Niagarafallen, men har en trevlig historia. En gång i tiden på 1700-talet kom Skottlands förnämsta poet, Robert Burns,
hit och tog sig uppför bäcken. På den tiden gick han uppför kala klippor, vilket han tyckte var synd. Han skrev därför
till markägaren, hertigen av Atholl, att han skulle låta plantera buskar och träd och därmed få ett tack från många tacksamma
fåglar med deras sång. Och så blev det. Dessutom vandrar numera här mången turist och häpnar över utsikten från
stenbron.

I Skottland finns även detta vackra lilla vattenfall. Det ligger drygt en kilometer söder om den mycket lilla orten
Ballimeanoch i sydvästra Skottland. Vattnet rinner ut i den 35 km långa men mycket smala Loch Awe. Som
så ofta i Skottland ligger sjön i en dal och ån kommer uppifrån närbelägna höjder med en massa små bäckar,
som samlar ihop sig till små åar, som flitigt rinner ut i den långsmala sjön. Så är det i Skottland.

Borta bra, men hemma är inte heller så dåligt. I de svenska fjällen hittar man alltid vatten. Små fjällsjöar med små
bäckar med lugnt vatten, där det går att fiska öring och harr och andra fina fiskar. Vattnet går att dricka utan problem
och om sensommaren kan det finnas mycket hjortron på sådana här myrmarker.

De små bäckarna breddas något när de sakta söker sig nedför fjällsluttningen.

På sina ställen smalnar vattenpassagen av och strömningen ökar på sin väg genom fjällbjörksbeståndet.

De lilla bäcken förenar sig med en massa kompisar och en präktig å ger liv åt fjället. Samtidigt börjar fjällfiskarens
ögon glittra i kapp med vattnet.

Sådärja, med fiskekortet lätt till hands i fickan börjar försöken att få upp harren, öringen eller laxen till Trangia-
köket för stekning i smör och ätning direkt ur stekpannan med bara fingrarna.

Med de många vattendragen på fjället, där inte alla är lätt vadbara, har ett antal organisationer förenklat det för
den vanlige fjällturisten att komma fram i terrängen med broar på lämpliga ställen. Som synes är det många som
lockas av fjällens speciella natur, där vattnet alltid spelar en avgörande roll.

Stundom kommer man till ställen där det bara inte går att komma över med livet i behåll. Vad gör man då?

Då följer man ån tills man kommer till ett möjligt vadställe eller, som här, till en mycket väl placerad bro. När man
beundrat utsikten och fotograferat den, är det en väldigt god idé att ta sig en fika- eller lunchpaus vid brofästet, ta
det lugnt, njuta av platsens skönhet och begrunda att livet ibland kan vara väldigt skönt.

Härmed avslutas sommarens betraktelser, för det är åter dags att ta sig an museets återuppbyggnad. Hur det går
med det kan i sinom tid avläsas på denna hemsida.